Gå till innehållet

Finlands miljöcentral | Suomen ympäristökeskus | Finnish Environment Institute

sykefi header valkoinen

Tio gånger högre halter av ytbehandlingsämnen i fisk från Gammelstadsviken i Helsingfors jämfört med övriga områden

Pressmeddelande 27.5.2011 kl. 12.00

Evira och Finlands Miljöcentral

Fisk – abborre och gös – i Gammelstadsviken innehåller fortfarande höga halter av organiska tennföreningar som använts i båtars bottenfärg. Därtill konstaterades höga halter av perfluorerade PFC-föreningar i fiskarna i projektet EU-fisk II som Livsmedelssäkerhetsverket har koordinerat. Eftersom dessa miljögifter kan orsaka hälsoskador borde man undvika att äta åtminstone abborre från detta område.

Gammelstadsviken har utsatts för stor belastning från industrin, samhället och fartygstrafiken under en lång tid. Halten av OT-föreningar i abborre var i genomsnitt 180 ng/g i färskvikt (fv). Detta är tio gånger mer än i fisk från öppna havsområden. Samma storleksordning konstaterades i den tidigare undersökningen 2005–2007. Den sammantagna halten av OT-föreningar i abborrens lever var cirka tre gånger större och i gösens lever cirka sju gånger större än i muskeln. Det att det finns mer nedbrytningsprodukter av tributyl- och trifenyltenn (TBT/TPhT) i levern än i muskeln tyder på att OT-föreningarna aktivt avlägsnas ur fiskarna och att halterna kommer att minska på lång sikt.

Halterna av PFOS, den vanligaste PFC-föreningen, i abborrens lever var 70–211 ng/g fv, vilket är mycket mer än halten i fisk överlag, som uppgår till cirka 1–20 ng/g fv och till och med på förorenade områden i regel till under 100 ng/g fv. I abborrens kött uppgick PFOS-halterna till 16–49 ng/g fv, vilket är tio gånger högre än i fisk i allmänhet i övriga delar av Östersjön. PFOS-halterna i gösens muskel var under 10 ng/g fv, vilket ändå kan anses vara en förhöjd halt jämfört med PFOS-mängden hos fiskarna på de övriga undersökta områdena. Det finns än så länge lite kunskap om förekomsten och ansamlingen av PFC-föreningar. Det är möjligt att undersökningen av centrala föreningar har fallit utanför analysen.

Den globala användningen av TBT i så kallade antifoulingmedel, som hindrar påväxt av vattenorganismer på båtars botten, fram till 2003 och samhällets avfallsvatten är de största källorna till OT-föreningar. Föreningarna kommer ut i avfallsvattnet från plastindustrin samt löser upp sig från hushållens plastprodukter och vattenledningar. OT-föreningarna sprider sig inte via luften. De binder sig vid sediment och frigörs därefter inte lätt ut i vattnet.

PFC-föreningarna är mycket beständiga i miljön. De används för ytbehandling av metaller, i släckskum och i flygplans hydraulolja som flamskyddsmedel. De används även i många konsumentprodukter. Exempelvis teflonpannor, mattor, möbler, rengöringsmedel, kläder och livsmedelsförpackningar kan innehålla PFC-föreningar som slutligen hamnar i näringskedjan.

När användningen av en kemisk förening begränsas, dröjer det en tid innan halterna i miljön minskar. I fråga om beständiga föreningar får man vänta i decennier innan de försvinner eller begravs i havets sediment. När en förening tas ur bruk ersätts den i regel med ett alternativt kemiskt ämne. EU:s kemikaliereglering förutsätter att det i framtiden fästs större uppmärksamhet även vid de alternativa ämnenas säkerhet för såväl naturen som människan.

Mera information               

Specialforskare Jaakko Mannio, SYKE, tfn 0400 148 604

Forskningsprofessor Anja Hallikainen, Evira, tfn 050 386 8433


Målgrupp: