Pressmeddelande 23-06-2021 kl. 9.37
I Finlands miljöcentrals (SYKE) och Naturresursinstitutets (Luke) utredning "Effekterna av EU:s strategi för biologisk mångfald 2030 i Finland" producerades bakgrundsinformation för att Finland effektivt ska kunna delta i bland annat planeringen och verkställandet av EU:s strategi för biologisk mångfald 2030 och för att målen i strategin ska kunna beaktas i planeringen av Finlands nationella strategi för biologisk mångfald. I arbetet granskades Finlands utgångsläge när det gäller de skydds- och restaureringsmål som ingår i strategin och man försökte bedöma konsekvenserna om målen skulle uppnås till fullo. Bedömningen av konsekvenserna för Finland är fortfarande preliminär, då målen huvudsakligen gäller hela EU och målen inte har graderats för de enskilda medlemsländerna. Fastställandet av målen behöver till stor del preciseras.
Man kan stoppa minskningen av pollinerare. Bild Riku Lumiaro.
Naturresursinstitutets och Finlands miljöcentrals utredning presenterades för intressegrupper och andra aktörer på ett webbinarium som anordnades av jord- och skogsbruksministeriet och miljöministeriet tisdagen den 15 juni 2021. Utredningen beställdes av jord- och skogsbruksministeriet samt miljöministeriet. Utredningen publiceras på webben i augusti.
I bedömningen av konsekvenserna av strategin för biologisk mångfald behövs en övergripande granskning av målen
I SYKEs och Lukes gemensamma utredning kunde man endast göra preliminära granskningar av de olika målens utgångsläge och effekter. Det beror för det första på att målen delvis berör hela EU och att målen inte har graderats för de enskilda medlemsländerna. För det andra är målen och tolkningen av de begrepp som används i dem fortfarande delvis oklar. För det tredje varierar kvaliteten på det material och de metoder som finns att tillgå i bedömningen för olika mål, vilket påverkar noggrannheten i bedömningen av utgångsläget för och effekterna av de olika målen.
Finland har goda förutsättningar att uppnå en del av restaureringsmålen. När det gäller skyddsmålen har man höga ambitioner, men det är nödvändigt med tanke på den ekologiska hållbarheten. För att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av att skyddsmålen uppnås behövs det mer detaljerad information om skyddsbehovet för varje livsmiljö. Det behövs också mer information om synergierna och korseffekterna av de olika målen i strategin.
För flera av de mål som presenteras i strategin är det viktigt att utveckla insamlingen av forsknings-, uppföljnings- och statistikuppgifter. Det skulle ge en möjlighet att förbättra uppföljningen av måluppfyllelsen och mätningen av effekterna. För att till exempel bedöma samverkanseffekter mellan miljörisker och risker behövs det tvärvetenskaplig, platsbunden forskning som producerar miljöinformation och som genomförs i praktiken om vad som är den bästa lösningen för miljön i sin helhet på respektive plats.
Skydds- och restaureringsmålen i EU:s strategi för biologisk mångfald och deras status i Finland
Det 30-procentiga skyddsmålet i EU:s strategi för biologisk mångfald omfattar alla livsmiljöer. Det har samlats in relativt exakta uppgifter om skyddet av skogarna och havsområdet i Finland, medan bedömningarna är bristfälliga när det gäller många andra livsmiljöer. Enligt en bedömning i den sjätte landrapporten om konventionen om biologisk mångfald var andelen skyddade markområden (inklusive insjöar) i Finland nästan 14 procent av Finlands totala areal 2018. I denna bedömning ingår exempelvis inte mångfaldsobjekten i ekonomiskogarna. För närvarande är cirka 11 procent av Finlands havsareal skyddad. Skogarna är den till ytan största livsmiljön, och därför är de mål som sätts upp för ytterligare skydd av dem centrala ur många olika perspektiv.
Målet med EU:s strategi för biologisk mångfald är att minst en tredjedel av EU:s skyddsområden, inklusive alla återstående urskogar i EU, ska omfattas av ett strikt skydd. Huvudparten av de mest strikt skyddade skogarna i Finland, där inget skogsbruk bedrivs alls, finns i naturskyddsområden och skyddsprogram som inrättats med stöd av naturvårdslagen i områden som reserverats som naturskyddsområden samt i ödemarksområden. Deras areal är cirka 10 procent (2,2 milj. ha) av skogs- och tvinmarkens totala areal.
I utredningen gjordes preliminära scenarioberäkningar av hur det utökade skyddet av skogs- och tvinmarker med cirka 5 procent av den totala arealen skulle påverka skogarna om de årliga avverkningsmängderna var 72,4 miljoner kubikmeter under de kommande 30 åren. Denna årliga avverkningsmängd motsvarar den genomsnittliga statistikförda avverkningsmängden 2015–2019. Enligt beräkningarna är det också möjligt att hålla avverkningsmängden på den nivån i scenariot som omfattar ytterligare skydd, men det extra skyddet skulle leda till att förnyelseavverkningen i ekonomiskogarna ökade. Till följd av detta skulle den totala arealen unga skogar öka jämfört med scenariot då skyddsåtgärderna ligger på nuvarande nivå. I beräkningarna kunde man inte bedöma om ytterligare skydd skulle påverka utbudet av virke och därigenom avverkningsmängderna. Beräkningarna måste i framtiden preciseras bland annat när det gäller definitionerna av skyddet samt arealerna för det ytterligare skyddet och var det ska lokaliseras. Enligt scenarioberäkningar som producerades inom ramen för KEIMO-projektet förra vintern är det inte möjligt att öka den årliga avverkningen till 80 miljoner m3 och en kraftig ökning av naturvården och skyddet av ekonomiskogarna samtidigt om man vill bibehålla framtida avverkningsmöjligheter. Statens kostnader för genomförandet av det ytterligare skyddet skulle sannolikt vara betydande i synnerhet när det gäller skyddet av rikligt trädbevuxna skogar.
Skyddsområdena sköts effektivt och man använder tydligt definierade skyddsmål och -åtgärder som följs upp på vederbörligt sätt. Det finns redan mycket information till stöd för en effektiv skötsel av skyddsområdena. Förverkligandet av målet skulle förbättra skyddet genom en förbättring av tillståndet för den biologiska mångfalden. En mer effektiv skötsel av skyddsområdena samt uppföljning av skyddsmålen och -åtgärderna skulle kunna öka kostnaderna och behovet av personalresurser. För att uppnå målet behövs en effektiv samordning för att förbättra kostnadseffektiviteten i måluppfyllelsen.
Av de naturvärden som omfattas av habitatdirektiven och som har en ogynnsam bevarandestatus förutsätts det att 30 procent visar en förbättring fram till 2030. Knappt hälften av naturtyperna i den boreala zonen i habitatdirektivet bedöms ha potential att förbättra statusen genom aktiva skötselåtgärder. Statistikföringen av arealerna för naturvård och restaurering och utvärderingen av resultaten kräver dock utveckling, eftersom flera olika typer av restaureringsåtgärder inte samlas in till nationell statistik.
Man kan stoppa minskningen av pollinerare. Uppföljning av Finlands naturliga pollinerande arter har på längre sikt endast genomförts på nattfjärilar och dagfjärilar. Den pågående nationella pollinerarstrategin främjar målet, eftersom den innehåller flera åtgärder som förhindrar att pollinerarna minskar samt ett förslag till nationell uppföljning av pollinerare. Uppföljningen skulle ge mer heltäckande information om nuläget och möjliggöra uppföljning av utvecklingen enligt livsmiljögrupp och pollinerande insektsgrupp. Effekterna av att målet uppnås skulle kunna ta sig uttryck i en förbättring av skördemängden för och kvaliteten på odlingsväxterna, trädgårdsväxterna och skogsbären som är beroende av eller har nytta av insektspollinering.
Användningen av kemiska bekämpningsmedel och de risker de medför minskar med 50 procent. Användningen av bekämpningsmedel som är mer skadliga än normalt minskar med 50 procent. 2018 var den totala försäljningen av verksamma ämnen i växtskyddsmedel för jord- och trädgårdsodling 1 243 ton verksamma ämnen och för skogsbruket 3 658 ton verksamma ämnen, varav urea stod för en andel på nästan 100 procent. Målen i strategin kan uppnås inom jordbruket och trädgårdsodlingen om användningen av glyfosat minskas med 50 procent och användningen av andra kemiska växtskyddsmedel minskas med 25 procent jämfört med 2019 års nivå. Bortsett från användningen av urea i bekämpningen av rotticka är användningen av växtskyddsmedel begränsad inom skogsbruket. För närvarande vet man inte om målet i EU:s strategi för biologisk mångfald även omfattar att minska den urea som används vid stubbehandling.
Eftersom växtskyddsmedlens nuvarande miljörisker är små i huvudparten av Finland, skulle effekterna av att minska användningen av kemikalier vara små i de flesta områden. Halveringen av användningen av glyfosat kan minska skördenivåerna med i genomsnitt 0–15 procent. Målet att minska användningen av växtskyddsmedel uppmuntrar dock till mer hållbara odlingslösningar och strävar efter att minska kemikaliseringen av miljön.
Minst 10 procent av jordbruksmarken har mycket varierande landskapselement. För att bedöma det uppställda målet bör man först närmare definiera vilka olika landskapselement som avses nationellt. Av vår åkerareal består cirka 10 procent redan nu av olika mångåriga vallar som gynnar en del av jordbruksområdenas växt- och djurarter. Arealen i träda räcker inte i sig för att främja mångfalden bland arterna i jordbruksmiljön. Det viktigaste med tanke på effektiviteten är att öka arealen skötta vårdbiotoper, mängden dikesrensområden och olika öppna och halvöppna livsmiljöer utanför åkern, våtmarker och naturligt byggda översvämningsområden. Mångsidiga landskapselement har positiva effekter på bland annat vattnens status, kolsänkorna, landskapets kvalitet och rekreationsanvändningen.
Minst 25 procent av jordbruksmarken används för ekologiskt jordbruk och användningen av agroekologiska metoder har ökat avsevärt. 2020 var 14 procent av Finlands totala åkerareal ekologiskt odlad och ekologiskt övervakad åkermark. 2016 hade 254 gårdar förbundit sig till den åtgärd i miljöförbindelsen Användning av alternativa växtskyddsmetoder för trädgårdsväxter som fastställts i programmet för utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland 2014–2020. Deras areal de förband sig till motsvarade cirka 11 procent av trädgårdsproduktionens odlingsareal. En ökning av andelen ekologisk produktion till 25 procent av åkerarealen bedömdes i huvudsak ha positiva ekologiska och sociala effekter. En ökad ekologisk produktion skulle samtidigt öka användningen av agroekologiska metoder och främja utvecklingen av agroekologisk kompetens. Hur stora konsekvenserna blir beror dock på vilka produktionsinriktningar och områden man skulle öka sin produktionsyta i Finland.
Inom EU planteras tre miljarder nya träd enligt helt ekologiska principer. Bedömningen av konsekvenserna är svår i det här skedet, eftersom inga mål har satts upp för medlemsländerna och de ekologiska principerna för plantering av träd ännu inte har fastställts inom EU. Idag är den årliga beskogningsarealen i Finland cirka 2 000 ha. Den årliga beskogningsarealen skulle kunna vara uppskattningsvis 3 000 ha. Då skulle sex miljoner trädplantor årligen planteras vid beskogningen. Inom skogsbruket används idag cirka 170 miljoner plantor årligen. Beskogningen kan både ha negativa och positiva effekter på mångfalden, särskilt beroende på vilken typ av områden som beskogas. Utöver beskogning av impedimentmarker finns det potential för målet att förgröna städerna.
Betydande framsteg har gjorts i restaureringen av förorenade markområden. I miljöförvaltningens datasystem MATT finns det uppgifter om sammanlagt över 28 000 områden som misstänks vara förorenade, har konstaterats vara förorenade, är renade eller har konstaterats vara rena. Sanering av förorenad mark görs årligen i 250–500 områden, främst på grund av ändringar i markanvändningen och byggande. I fortsättningen är målet att kartlägga och identifiera markområden som misstänks vara förorenade och som sannolikt har betydande konsekvenser för naturvärden som kräver särskilt skydd och för naturens mångfald.
Restaurera åar och älvar som flödar fritt minst 25 000 kilometer. Totalt finns det cirka 120 000 km vattenförekomster i form av bäckar, rännilar och åar. I praktiken finns det dock betydligt fler småvatten om man räknar med de små avrinningsområdena ovanför de egentliga vattenförekomsterna. Man har identifierat cirka 5 200 dammar och dessutom uppskattas exempelvis antalet tillgängliga vägtrummor till cirka 30 000 stycken på riksnivå. Det finns alltså ett betydande antal konstruktioner som bryter upp den sammanhängande älven och det är till största delen lätt att återställa de små förekomsterna bland dem utan motstridigheter med andra användningsformer. Finland har goda möjligheter att återställa naturliga strömmande vatten.
Antalet arter på röda listan som hotas av skadliga främmande arter har minskat med 50 procent. Främmande arter har bedömts vara en hotfaktor för sammanlagt 223 arter på röda listan, av vilka 159 redan är hotade. De värsta främmande växtarterna i markekosystemen som hotar arterna på den röda listan är vresros och blomsterlupin. När det gäller främmande arter är målet för EU:s strategi för biologisk mångfald endast inriktat på arterna på den röda listan, även om de främmande arterna har en kraftig inverkan även på naturtyperna. Främmande arter utgör ett hot mot 59 hotade eller nära hotade naturtyper. Genom bekämpningsåtgärder riktade mot naturtyper kan man samtidigt påverka flera hotade och nära hotade arter. Vattendragen är den mest utmanande livsmiljön när det gäller att få bort främmande arter, och därför är också det förebyggande arbetet centralt i synnerhet i dem.
Näringsförlusten orsakad av gödselmedlen minskar med 50 procent, varvid även användningen av gödselmedel minskar med minst 20 procent. För att effektivera användningen av näringsämnen bör jordbrukarna styras in mot gödsling enligt växternas fosforbehov och en minskning av höga kvävebalanser. En snabb halvering av fosforbelastningen utan att skördenivån sjunker kräver att fosforgödslingen riktas mot de åkerskiften där gödslingen ger större skörd, effektiv bearbetning av gödsel, tilldelning av skyddszoner samt effektiv bekämpning av erosion.
En noggrannare fördelning av kvävegödslingen samt ökad användning av botten- och fånggrödor minskar kvävesvinnet. En ökning av den biologiska kvävebindningen minskar också gödslingsbehovet, kräver stora arealer och förändringar i den normala odlingspraxisen och urvalet av odlingsväxter. En minskning av kvävegödslingen har skadliga effekter på skörden av odlingsväxter och skördens kvalitet. Påverkan på jordbrukarens ekonomi är dock inte lika stor som minskningen av växtodlingsintäkterna. Det beror på minskade gödslingskostnader, varvid täckningsbidraget per hektar inte minskar lika mycket som växtodlingsintäkterna per hektar.
Städer med minst 20 000 invånare har en ambitiös plan för förgröning av städerna. I Finland gäller detta mål 56 städer och kommuner. Det finns endast statistik om antalet grönområden i städerna och om olika grönområdesklasser för enstaka städer. Därför är det svårt att bedöma förändringspotentialen och konsekvenserna på nationell nivå. Med utgångspunkt i enkäten gör endast några städer upp en förgröningsplan, även om flera kommuner har gjort upp ett grönområdesprogram och ett antal handlingsprogram för biologisk mångfald. Många kommuner har satsat på enskilda åtgärder såsom bekämpning av främmande arter, anläggning av ängar eller att lämna kvar murkna träd. Även planreserveringar eller planbeteckningar som främjar mångfalden samt våtmarkerna hade använts i flera kommuner.
Kemiska bekämpningsmedel används inte i grönområden och andra känsliga områden i städerna i EU. Det finns ingen separat statistik om användningen av växtskyddsmedel i stadsområden och andra känsliga områden. Mest används glyfosat, som i en undersökning i början av 2000-talet i stadsområdena stod för en andel på några promille av den totala försäljningen av glyfosat i Finland. Att skriva in att upphöra med användningen som ett nationellt mål skulle kunna skapa en positiv atmosfär. I undantagsfall och i bekämpningen av främmande arter bör det dock även i fortsättningen vara möjligt att använda växtskyddsmedel.
De negativa effekterna av fisket och gruvdriften på känsliga arter och naturtyper, även havsbotten, minskas avsevärt i syfte att uppnå en god miljöstatus. Fisket har erkända negativa konsekvenser för bestånden av flera hotade arter (insjölax, saimenröding, öring, sik, havsharr). Viktiga riskfaktorer för alla hotade fiskarter är också andra förändringar som orsakas av mänsklig verksamhet, såsom att den naturliga livscykeln försvåras eller saknas, klimatförändringen och eutrofieringen.
För närvarande är cirka 40 gruvor aktiva i Finland, varav 11 är metallmalmgruvor. Särskilt slutna deponier för utvinningsavfall är problematiska, där åtgärderna för att minska miljökonsekvenserna i regel inte har fungerat och lämpar sig dåligt för att minska mängden sura och metallhaltiga gruvvatten. Det är inte heller någon aktiv miljöövervakning av områdena. Det är osäkert i vilken utsträckning stängda gruvor har försämrat den biologiska mångfalden i vattendrag som ligger nedanför, eftersom man saknar kunskap om vattendragens biologi för merparten av vattendragen nedanför stängda gruvor.
Man måste förhindra eller minska att arterna blir bifångst till en nivå som gör det möjligt för arterna att återhämta sig och överleva. Känsliga fiskarter som blir bifångst är hotade fiskarter och fiskbestånd och ställvis hotade fågelarter (t.ex. ejder, tobisgrissla och svärta) och däggdjur (tumlare, saimenvikare). När det gäller fritidsfiske är det sämre tillgång till dessa uppgifter än för kommersiellt fiske. Med tanke på fritidsfiskets popularitet och den allmänna användningen av dödliga fångstredskap utgör fritidsfisket ett minst lika stort hot för hotade arter som det kommersiella fisket. För att målet ska uppnås krävs det att regleringen av fisket utvecklas särskilt för hotade arter.
Ytterligare information
Specialforskare Saija Koljonen, Finlands miljöcentral, tfn 0295 251 791, saija.koljonen@syke.fi
Specialforskare Leena Kärkkäinen, Naturresursinstitutet, tfn 0295 324 848, leena.karkkainen@luke.fi