Förstasidan
>
Forskning & utveckling
>
Vatten
>
Plankton kan äta och sprida mikroskopiskt skräp i den marina näringskedjan

Plankton kan äta och sprida mikroskopiskt skräp i den marina näringskedjan

Pressmeddelande 29-11-2013 kl. 15.26

Bosmina-vesikirppu. Kuva: Outi Setälä
Bosmina-vattenlopp med fluorescerande plastkulor in i tarmen. Bild: Outi Setälä.

Forskare vid Finlands miljöcentral SYKE har för första gången kunnat påvisa att mikroplast sprids i den marina näringskedjan. I undersökningen fick man nytt stöd för hypotesen att många planktonorganismer inte kan skilja plastbitarna från den naturliga näringen, utan de äter också plast.

”Trots att de små plastkulorna försvinner från kräftdjursplankton på ett naturligt sätt, vet man inte ännu hur plastbitarna, som finns i naturen i olika storlekar och former, beter sig inne i organismerna”, konstaterar äldre forskare Outi Setälä vid Finlands miljöcentral.

Dessa resultat erhölls i ett projekt finansierat av EU där SYKEs forskare samlade in prov av mikroskopiskt skräp ur havet och följde upp hur de små plastbitarna spreds i näringskedjan i laboratorieförhållanden.

I undersökningens laboratorieprov matades zooplankton med fluorescerande plastkulor på 10 mikrometer (µm), varefter större kräftdjur matades med planktondjur som ätit plast, till exempel hoppkräftor och havsborstmaskar. I provet observerades att många arter också får i sig plast när de äter. Plasten spreds med dessa djur till följande nivå i näringskedjan.

Som bäst analyseras prov av mikroskräp som samlats från Östersjön med skräphåv. Resultaten färdigställs under 2014. Tidigare undersökningar på den svenska västkusten avslöjar att havens ytvatten innehåller några tiotal antropogena skräpsmulor per liter.

Havsdirektivet fäste uppmärksamhet vid skräpet

Nedskräpningen av haven har under de senaste åren väckt allt större intresse. En orsak till detta är EU:s ramdirektiv om en marin strategi där havens tillstånd beskrivs med elva deskriptorer, bland annat genom mängden havsskräp. Denna deskriptor omfattar både det större skräpet som kan urskiljas med blotta ögat och de mikroskopiskt små skräppartiklarna. Enligt vad vi vet idag härstammar största delen av skräpet i havet från land och består av plast.

Skräp mindre än 5 millimeter kallas mikroskräp. Man har fäst uppmärksamhet vid dess existens först under de senaste årtiondena.

”Bitarna av mikroplast kan hamna i havet till exempel från industriutsläpp eller kommunala avloppsvatten, där de ansamlas från vanliga konsumentprodukter. Till exempel har vissa hudpeelingprodukter och tandkrämer beståndsdelar som innehåller små slipande plastbitar. En del av mikroplasterna i haven uppkommer genom att större plastbitar sönderdelas”, konstaterar forskare Outi Setälä.

De små plastbitarna kan skada den marina miljön, men det finns tillsvidare relativt lite forskningsrön om ämnet. Det mest problematiska är att man inte kan avlägsna sådan mikroplast från havet som redan hamnat där.. Däremot ansamlas det kontinuerligt mera plast i haven från olika källor.

Andra problem med plasten är dess beständighet och egenskap att anrika i sig skadliga ämnen från det omgivande havet. Plast faller sönder i naturen oändligt långsamt.

Utsläppet av mikroplast i havet borde hejdas

”Om man inte angriper ansamlingen av mikroplast i den marina miljön kan man medverka till att ett nytt slag av miljöproblem uppstår. Eftersom plastartiklarna är av samma storlek som många havsorganismers naturliga föda är det möjligt att mikroplasten ansamlas i de marina näringskedjorna via det fria vattnet och de bottenlevande organismerna”, beskriver Outi Setälä.

Setäläs undersökning är en del av ett projekt finansierat av EU vars syfte har varit att öka informationen och ge råd om hur man ska tillämpa deskriptionerna för en god miljöstatus i den marina miljön enligt EU:s ramdirektiv om en marin strategi. Tyngdpunkten har legat i de mindre kända deskriptionerna, nämligen näringskedjorna, de främmande arterna, nedskräpningen och undervattensbullret.