Pressmeddelande 27-05-2011 kl. 12.00
Evira, Finlands Miljöcentral, Institutet för hälsa och välfärd, Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet
|
|
|
|
Foto: Riku Lumiaro.
|
Projektet EU-fisk II visade att det fortfarande finns mycket fisk i Östersjön som går att äta minst två gånger i veckan: abborre, gös, siklöja, lake, gädda, sik, torsk, vassbuk och mört. Insjöfisk och odlad fisk innehåller ännu mindre halter av de undersökta skadliga ämnena. Livsmedelssäkerhetsverket Evira rekommenderar att kommunerna informerar konsumenterna, om konsumtionen av en viss fiskart måste minskas på grund av de lokala resultaten. I så fall ska man minska intaget av fisk enligt myndigheternas anvisningar.
Forskningsresultaten ger en bra bild av nuläget i de finska delarna av Östersjön och kan i framtiden användas som stöd för att genomföra Östersjöstrategin. Halterna av dioxin, PCB- och framför allt PBDE-, PFOS- och OT-föreningar i fisk fungerar som bra indikatorer på lokal förorening, exempelvis i hamnområden eller i älvars avrinningsområde. Trots att det bara fanns låga halter av PFOS- och OT-föreningar i muskeln, kunde föroreningen observeras med hjälp av halten av skadliga ämnen i fiskens lever.
En omfattande undersökning av halterna av de viktigaste och aktuella skadliga ämnen i Östersjöfisken har utförts i Finland i samarbete mellan Livsmedelssäkerhetsverket Evira och andra forskningsinstitut (Institutet för hälsa och välfärd THL, Vilt- och fiskeriforskningen RKTL och Finlands miljöcentral SYKE). Fiskproverna togs från yrkesfiskares fångst på de viktigaste fiskeområdena i Östersjön vid Uleåborg, Vasa, Björneborg, Åbo, Hangö och Kotka samt på utvalda insjöområden och av odlad fisk.
Under åren 2009–2011 analyserades fiskproverna på dioxiner och PCB-föreningar, samt av flamskyddsmedlen på polybromerade difenyletrar (PBDE-föreningar) och på tidigare mer sällan analyserade skadliga ämnen, dvs. vattenavstötande perfluorerade föreningar (PFC) och organiska tennföreningar (OT-föreningar).
Analyserna i projektet EU-fisk II, liksom i den tidigare kartläggningen (2002–2003), visade på högre halter av dioxin och PCB i Bottniska viken och Bottenviken än i Finska viken. Av Bottenvikens individuella strömmingar kortare än 17 cm överskred 6,5 % och av strömmingarna längre än 17 cm överskred 63 % EU:s gräns för högsta halt av dioxiner och PCB. Utifrån halterna av skadliga ämnen i fisk särskilde sig Björneborg, Åbo och Kotka; i den sistnämnda analyserades högre halter även i stora flundror och braxen än i motsvarande fiskar från Hangöområdet.
Det område som visade sig vara mest förorenat var Helsingfors stads rekreationsområde Gammelstadsviken. Fisk från detta område – abborre och gös – konstaterades fortfarande innehålla mycket höga halter av såväl organiska tennföreningar som perfluorerade föreningar. Halterna av PBDE-, PFOS- och OT-föreningar i fisk från Östersjöns öppna hav var låga, i samma storleksordning som i undersökningar utförda i södra Östersjön.
Mera information
Forskningsprofessor Anja Hallikainen, Evira, tfn 050 386 8433
Enhetschef Hannu Kiviranta, Institutet för hälsa och välfärd, tfn 040 541 1958
Forskare Riikka Airaksinen, Institutet för hälsa och välfärd, tfn 020 610 6339
Specialforskare Pekka Vuorinen, Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet , tfn 040 732 7357
Specialforskare Jaakko Mannio, SYKE tfn 0400148 604